Rädsla för Musik – Varför vi förstår Rothko men inte Stockhausen

Artikel och Översättning av Simon Staréus – Ursprunglig text av David Stubbs

Titeln hänvisar till det allmänna populära medvetandet, självklart är det här inte en fråga som berör kompositionsstuderande, för vilka Stockhausen vid det här laget är en absolut naturlighet, eller? Det visar sig, att t.o.m. på denna typ av institution, så är meningarna vilt spridda angående den konstnärliga validiteten hos den här typen av 1900-talskonstnär. De skilda meningarna är heller inte alltid milda, de kan vara starkt laddade och känslor som ilska och förtvivlan är inte alltför främmande under våra seminarier. Dessa negativa reaktioner står självklart i kontrast till betydligt mer positiva sentiment hos många andra, men det är tydligt att det finns en klyvning.

Följande diskussion är baserad på brittiska musikjournalisten David Stubbs bok ”Fear of Music – Why People Get Rothko But Don’t Get Stockhausen” (först publicerad 2009), i vilken han, enligt mig, belyser ämnets komplexa natur mer än att ge några definitiva svar.

Kärnan av diskussion sammanfattas tydligt i Stubbs inledande ord. Han beskriver hur han för hundrade gången ser filmen The Rebel. Tony Hancock eskorteras genom salongerna hos en förmögen fransk konstnär varpå de passerar ett stycke abstrakt, expressionistisk konst, en Rothko: ”vad är det här för totalt vansinne?”. Filmen släpptes 1961 och det var förstått redan då att denna anmärkning var larvig och något kulturbarbarisk. Tavlan var en allmängiltig symbol för progressivt och civiliserat tänkande. Stubbs slås av insikten att termen ”vansinne” ofta slentrianmässigt slängs runt bland hans välutbildade umgänge när man talar om experimentell, avantgardistisk musik, vänner som är väl bekanta med världens Pollocks och Rothkos – det är fullt accepterat socialt beteende. Varför har den musikaliska avantgarden misslyckats att uppnå den publik, giltighetsstämpel och legitimitet som dess visuella motsvarighet?

1. Originalet (läs ej ”Originalitet”)

Kraften hos den visuella konsten ligger mycket i kraften hos originalet. Pulshöjande siffror klär en artikel som beskriver hur två tavlor av Francis Bacon ska säljas. Artikeln innehåller åtta pundsymboler: “£25m”, “£25m”, “£35m”, “£26,5m”, “£25,5m”, “£180m”, “£5m” och ”£35m”. Sedvanligt innehåller artikeln betydligt fler finansiella detaljer än konstnärliga bedömningar. Människor samlas i långa rader runt den skottsäkra montern i Louvren som skyddar Mona Lisa. Blandat med en genuin vilja att åskåda målningen och begrunda dess egenskaper känner man en underliggande uppfattning av att, bara närheten av detta original, innebär en slags sköljning av mysteriös och spirituell näring som på något sätt strålar från den spruckna färgen som Da Vinci för länge sedan penslat på duken. Det finns inga exakta motsvarigheter inom musiken, det finns pianon ägda av popikoner, masterband, scenkostymer eller handskrivna manuskript men det gäller tusenbelopp hellre än miljonbelopp och objekten bara relaterar till musiken, det gäller inte själva konsten. Försök har gjorts och fortsätts göra för att ge musik samma materiella värde som något som kan hittas i ett galleri genom t.ex. installationer, men summorna är fortfarande relativt marginella. De hiskeliga summorna som omger den visuella konsten åkallar uppmärksamhet från en bredare publik, verken kopieras och sprids i miniatyrform men originalet som alla kopior emanerar från finns fortfarande – musiken har ingen sådan motsvarighet. Framförandet görs, spelas in och fortplantas, men originalet finns inte längre, upplöst i etern.

2. Varför ångest?

Det är enkelt att påstå att modern konstmusik inte accepteras  pga dess  ofta dissonanta och då kanske obehagliga karaktär. Vad som är ångestingivande och obehagligt hos många är enligt Stubbs inte en effekt av musikens tyranni utan helt tvärt om – det är musikens öppenhet och dess eliminerande av gränser och utdaterade, arbiträra strukturer och hierarkier som skrämmer oss. Friheten som musiken ingiver kan vara förvirrande och rentav skrämmande, den kan även innebära en känsla av oändliga möjligheter.

3. Överraskningar och överlevnad

Det är möjligt att det finns en djupt förankrad misstro gentemot överraskningar, oljud eller den typ av oförutsägbar tystnad som ofta används i modern musik. Rädslan härstammar från våra jägar-samlaredagar där det plötsliga ljudet från en bruten kvist kunde innebära dödlig fara.

4. Essä av Jacques Attali från 1977 ‘Oljud och Musikens Politiska Ekonomi’ (Noise And The Political Economy Of Music)

Attali argumenterade att musik är viktigare och mer samhällsbärande än vad vi är bekväma med att erkänna. Därför är det viktigt att det moderna oljudet hålls i periferin, speciellt när det utvecklas snabbare än de politiska och sociala strömningarna. ”Mer än färger och form, är det ljud och dess arrangemang som formar samhällen… All musik, all organisation av ljud är då ett verktyg för att skapa eller stärka en gemenskap, en helhet.” Att behålla traditionalismen inom musik är på så sätt viktigt för samhället. Stubbs beskriver hur den moderna kapitalismen är mer diskret än totalitära regimer i att underminera modern musik, den gör det bara på sitt eget sätt. De utmaningar som ställs av modern musik kräver en viss grad av tolerans; en öppenhet till alternativa idéer och andra kulturer, samt en kritisk inställning gentemot hierarki för dess egen skull – egenskaper vilka kan utgöra grunden för ett sunt politiskt tänkande.

5. BBC som fallstudie

Det brittiska public service-företaget BBC hade i sina begynnelsedagar en vision om att man, utan några större ansträngningar, enkelt skulle kunna introducera sina lyssnare för nya musikaliska verk. Det gällde främst Schoenberg och andra verk som emanerade ur den Andra Wienskolan, men även tonsättare som Varèse, Poulenc och Honnegger skulle presenteras. BBC var naiva i sin tro om att det brittiska folket gladeligen skulle ta emot den näringsrika dieten som moderna verk består av. Musiken visade sig lite för nyttig och för lite god. BBC svarade, igen naivt, med tydliga instruktioner angående hur musiken skulle konsumeras, man skulle lyssna lika noga på radion som när man besökte konserthuset eller teatern, man manade att eliminera alla distraktioner i hemmet och man skulle absolut inte läsa eller spela bridge samtidigt(!). Konstigt nog visades dessa uppmaningar – vilka tryckts i stora bokstäver – inte vara särskilt lockande. Publiken fick då ytterligare utskällningar av en skribent för Radio Times som skrev: ”Många av er har inte ens börjat bemästra konsten att lyssna… ni har inte ens börjat försöka.”

6. Schoenbergs musik är…”

”… obegriplig utanför Centraleuropa. Den tillhör de länder vars befolkning har tröttnat på vanlig musik. Utanför Berlin och Wien är den här musiken meningslös, och den subtila Schoenberg en leda.” Så löd den sprudlande positiva recensionen av ’Pierrot Lunaire’ som publicerades i The Daily Mail efter ett framförande i London.

7. Avantgarden – Popkulturens botemedel?

Det var naivt av BBC som trodde att dem kunde forma populationens musiksmak. För dem flesta är livet utmanande nog för att även behöva brottas med sträng serialism. Trots naiviteten kan man inte klandra dem, det måste ändå finnas bättre och mer hälsosamma alternativ till underhållning än mycket av det som sänds. Det finns en slags övertygelse hos många avantgardister att man ska rädda människor från det filiströsa skräpet de kallar underhållning som passivt och fogligt konsumeras hemma i TV-soffan. Misstaget många gör i att evangelisera konst överhuvudtaget är att den ska framhävas som funktionell och utilitaristisk. Konsten ska vara moraliskt uppbygglig, man ska komma ut på andra sidan som en förbättrad människa, lite mer utbildad, lite mer andligt upplyft och lite mer redo att möta sitt livs sanna syfte. Kan konst inte bara vara underhållande? Eller erbjuda någon form av avslappning? Konstmusiken kan vara problematisk när det kommer till funktionen, ofta, verkar det som, är musiken varken underhållande eller innehållande någon tydlig moral. Stubbs vill skingra den uråldriga myten om att konst – i alla dess former – är förbättrande. Exponering för Sun Ra kommer inte öka sannolikheten att någon återvänder in i en brinnande byggnad för att rädda ett barn som fastnat. Påståendet är nonsens, speciellt när de högkulturella vanorna hos många förintelsevakter avslöjades, inkluderande bl.a. Bach och Thomas Mann. ”Skippa pratet om ’Ingen mer poesi efter förintelsen’, vad sägs istället som ’inget mer snack om dess oundvikliga, förbättrande effekter’?”

8. Nödvändigheten för det oanvändbara

Vad är syftet med att slå in en byggnad i tyg? ”Håller dem på med byggarbete?” eller ”Har dem ett insektsproblem?” kan man föreställa sig att åskådare frågade sig själva när de bevittnade den tygklädda Riksdagsbyggnaden, Reichstag, i Berlin 1995. Det var konstnärsduon Christo och Jeanne-Claude som låg bakom installationen. Arbetet inkluderade 90 professionella klättrare och 120 installationsarbetare, hundratusen kvadratmeter av tjockt vävt tyg med aluminiumyta, över 15 km blått rep av polypropen och 70 skräddarsydda tygpaneler som täckte byggnadens fasader, torn och tak, dubbelt så mycket tyg som byggnadens yta. ”Varför?” kan man fråga sig. Det är ett massivt krävande arbete utan något direkt tydligt slutmål. Christo har hävdat att hans konst inte har någon högre mening. Ändå, i det här fallet, resonerade installationen på många plan, Riksdagshuset hade stått i centrum för mycket av den politiska oro Tyskland hade upplevt under så många årtionden, det senaste fallet av Berlinmuren 1989. De forsande kaskaderna av silvrigt tyg upplevdes som en symbolisk rening och pånyttfödelse. Önskan från konstnärerna att, endast för en stund, göra världen till en vackrare plats, resonerade även historiskt, och fick en bredare mening. Mycket av modern musik handlar om det oanvändbara, det utan tydligt och praktiskt syfte. Ett stycke kan vara för påträngande för att klassas som ambient, eller för arytmisk för att dansas till. Som mobila skulpturer kräver dessa stycken att bli åskådade för deras egen skull. Dem tjänar inget syfte, kräver ingen tolkning. En av dem största anledningarna till varför modern konstmusik måste existera är för att den inte måste existera.

9. Avslutandde citat

Jag avrundar denna korta sammanfattning med att citera en av Stubbs avslutande paragrafer. För mig har boken bidragit till en större förståelse av några av de reaktioner jag upplevt under årets gång, både mina egna och mina klasskamraters. Jag hoppas texten ska inspirera till vidare läsning och mer proaktivt funderande. David Stubbs sammanfattar: ”[Konstmusiken] trotsar tillfälligt den ofta dystra och orubbliga framfarten av det Västerländska samhället i vilken majoriteten av oss piskas eller piskar oss själva, på en daglig basis. Den misslyckas, framgångsrikt, att styras in i någon slags funktionell kategori. Den skapar och väcker ständigt alternativa lägen, världar, möjligheter. Den kliver av tågrälsen och upptäcker nya, ännu oupptäckta marker. Den går ingenstans. Den repeterar. Slösande strålar den energi ut i atmosfären och läcker utanför rutnätet. Ändå är inget av det här anledning att fördöma den som eftergiven eller degenererad. Det är det fiktiva hotet den utgör för civilisationen som gör den så fullständigt civiliserad.”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *